Jag har nog länge varit en person som följt åsikter och tankar runt omkring mig och inte alls varit självständig. Som liten var jag nog en själ som ville mer än vad jag vågade, för även om jag gärna följde andra var jag ändå inte alltid nöjd. Någonstans inuti så reflekterade jag också över val och händelser.

 

Jag var en lättpåverkad tonåring, på fler än ett sätt. Pubertetet fick min mamma att tro att jag knarkade när jag i själva verket åkte runt i en hormonkarusell som inte ville ta slut. Jag följde andra, inte mig själv. Jag tog beslut, inte mina egna. Eller - de var ju mina beslut, men de var mer påverkade av andra än av mitt eget jag. Mamma klippte ut en artikel ur Allers som sa att ungdomar knarkade om de; var trötta innan 21 på kvällarna, svarade emot sina föräldrar, hade ett stingsligt humör, inte ville delta i middagen med övriga familjemedlemmar, höll sig inne på sitt rum, valde att berätta alternativa sanningar, o.s.v. Man kan, med en lätt ekvation i ryggen, påstå att min mamma inte på något sätt trodde mig till 100% när jag sa att jag inte knarkade. Enligt Allers stämde alla mina symptom in på en knarkande terrorprimat - Allers hade fel.

 

Jag har alltid velat vara först. Kanske lite bäst också. Vacker har jag nog aldrig haft nåt emot att vara. Men någonstans i detta pubertala kaos kom självförtroendet lite på snedden och framförallt högstadiehierarkin satte sina mentala och själsliga spår. (Jag kan än i dag ångra att jag inte ställde upp för mig själv och vrålade rakt ut att; "Det är inte okej att ni, som ska föreställa mina vänner, springer ifrån mig när jag är inne i cafeterian för att köpa en chokladboll - bara för att ni kände för att bara vara två.".) Det var inte okej, Jag har en lätt diagnos av långsinthet.

 

Men det här med att vara först då? Jag har utfört många krig inom mig mellan den centrumtörstande artistpersonan och den blyga bokmalen som vid sitt första MVG skämdes för att hon i klassrummet vågade visa hur glad hon blev. Jag ville, ville, ville stå i centrum. Men jag klarade inte pressen. Jag var en clown och det var och är fortfarande ibland det mest jobbiga uppdrag jag tagit på mig. För i alla fall tidigare har jag upplevt att det just är mitt uppdrag. Men någonstans i clownhysterin följde jag ändå strömmen. Gick dit andra redan gått, smakade på det andra redan smakat, valde den häst som andra sa var ett bra val på ridlektionen. Andras fotspår.

 

Idag är jag 26 år gammal. Det är en söndag mitt i livet. Mitt i mitt liv. Och jag kan inte identifiera den tidpunkt då min självständighet började visa sig. Den dagen då jag började fylla mina egna skor och skapa mina egna fotspår, när var det?

 

Var det när jag, 14 år gammal, blev konfirmationsassisten och medlem i Svenska kyrkans unga - trots att det var det töntigaste man kunde bli? Var det när jag 16 år gammal inledde ett distansförhållande med en kille vars mamma strök hans strumpor? Var det när jag tog studenten (och gick ur Svenska kyrkans unga), fick för mig att flytta till Örebro och börja jobba som telefonförsäljare för Viasat? Var det när jag tog beslutet att det var lärare jag skulle bli, kom in på en högskoleutbildning och började studera? Eller var det när jag insåg att jag inte alls ville bli lärare och skippade att läsa klart, men ändå började jobba på förskola "så länge"? Kanske var det när jag insåg att det visst var förskola jag ville jobba inom och att förskollärare var det jag var och är ämnad för? Det kan även ha varit i onsdags då jag satt ett antal timmar framför min c-uppsats och skakade på huvudet åt mina fattiga argument om reliabilitet och validitet? Det kan vara nu...

 

Jag har insett att det tar ett tag att fylla de där skorna och hitta vägen där fotspåren blir ett avtryck. Det är en resa genom livet och det är meningen att det ska vara svårt, finnigt, jobbigt, drygt, härligt, glädjefyllt, sorgligt och helt enkelt förjävligt. Men jag är här NU och jag har just insett att jag har många fotspår bakom mig, men många av dem som jag trodde var andras visade sig vara just mina egna.