17:45:08
Livet är för stort för att vara smått.
I hela mitt liv har jag på något sätt i någon form sysslat med musik. Jag började på pianoskola när jag var 7 år gammal och det var roligt till en början, men...
Jag har något som kallas för guldfiskminne. Det betyder att jag lär mig saker för stunden, saker som inte ligger naturligt rätt för mig. Ytinlärning deluxe. Att få fingrarna att dansa över tangenterna som en ballerina är en konstform som jag aldrig lyckats behärska. Jag har ett bra gehör, men enbart inom den instrumentala bit jag behärskar, nämligen min röst.
Jag kan sjunga och jag kan sjunga bra. Det har jag nog aldrig sagt högt?! Att få stå i en studio med hörlurarna och en mikrofon framför sig är eufori. Att få sjunga det jag känner är balsam för min själ. Det bara betyder allt. Och eftersom jag vet att jag är duktig gör jag mig själv ofta besviken genom att inte tro på mig själv, inte låta andra tro på mig och inte våga.
Jag har sjungit på dop och bröllop, spelade in en sång för min mormor till hennes begravning (att framföra den live hade förmodligen varit mer sårbart och smärtsamt än givande), uppträtt inför ett fullsatt publikhav på sceniska projekt, körat, kört solo.... Jag har så mycket erfarenhet, men helt plötsligt har mina möjligheter tagit slut. Det känns som det i alla fall.
Min stora önskan är att lära mig spela gitarr, ett instrument som gärna skulle få vara en förlängning till min musikaliska lekamen, få utvecklas, ha en hemmastudio och få sjunga, sjunga, sjunga. Men självförtroendet vill ännu inte riktigt och erfarenheten säger att jag aldrig kommer besitta förmågan att framföra ett instrument "felfritt" och med en naturlig fallenhet. Jag har för höga och stora krav på att göra rätt att jag snubblar på mig själv, misstänker jag.
Men livet är för stort för att vara smått och jag börjar förstå att det bara är jag som kan visa mig vägen.
Jag kan. Jag vill. Jag vågar.