När jag tänker tillbaka på hur vår relation var, mormor, skänker jag en tanke av tacksamhet. Alla stunder, alla sockerkakor, yatzystunder och dåliga vitsar... allt var av betydelse. Allt är av betydelse. Du betyder. Nu har det gått lite mer än ett år och jag orkade inte skriva på din dödsdag hur mycket jag saknar dig, det fick vänta. I söndags var jag i Badelunda kyrka och tände ljus för dig tillsammans med morfar, mamma, R och P. Jag spelade "Den blomstertid nu kommer" på pianot som stod i kyrkan...

Jag vet alla som förlorat någon vet hur ont det gör när man saknar, älskar och önskar att personen ska komma tillbaka, men min sorg kan ingen ta på. För den är bara min. Och det gör så ont. Så ont. Jag vet att det var din tid och att någon ville ha dig mer på den andra sidan än på vår, men det gör inte det hela rättvist. Det var inte rättvist att du fick ligga i en sjukhussäng och dö utan oss. Jag undrar om det är det som gör mest ont... ♥